När solen skiner och det regnar, badar gud sina änglar

I onsdags när jag skulle till jobb och hade kommit halvvägs så öppnade himlen sig och det var som att någon hade satt på en kran på fullo.
Oftast tycker man att det är piss och man försöker hitta skydd från att bli dyngsur. Inte jag.
Jag älskar när det regnar, eller jag ska förtydliga det lite:
När det är en kvav sommar dag, vindarna är varma och solen skiner trots att det spöar ner.
Det är det jag tycker om.
Man går och känner de kalla och svalkande dropparna mot sin varma och klibbiga hud, efter ett tag har håret blivit så vått att regnet rinner ner i ansiktet, droppen som alltid sitter på nästippen och när den har blivit så stor att den faller av bildas direkt en ny.
Man går där helt ensam och ser att på bara några sekunder så har gatorna blivit folktomma och det känns som att man har kommit till en spökplats i och med alla har flytt för att söka skydd.
Jag känner sig störst och starkast i världen, att man klarar allt.
Man har kommit i ett stadium av lugn och glömt alla problem och bekymmer runt om sig.
Det är då jag hittar min fristad.