Vad jag har lärt mig i livet är att man inte ska hänga upp sig på småsaker, utan tänka att där finns värre saker som kan hända.
Min roomie har haft sönder ett antal saker som är mina, bla glas. Hon blir upprörd varje gång och har nu börjat ersätta det hon har tagit sönder, men det är sånna småsaker och världsliga ting att orka bry sig på, har sagt det till henne men som en god kompis som hon är så vill hon ändå fixa nya saker.
Och som min mamma har påpekat med att jag ofta säger "skit i det" så har jag börjat leva upp till det. Det är dock inte lätt, för även om man säger att man inte bryr sig så gör man ju det i och med man snackar om det, till exempelt om där kommer in en störig kund, så efteråt så tänker man att palla bry sig liksom men ändå kan man gå och störa sig på denna kunden och ångra sig att man inte sa nått fyndigare till den.
Så man har ju inte riktigt kommit dit än, men det känns som man är på god väg, för vad är det för liv att gå och tänka på vad folk har sagt (folk som snackar skit om en är oftast bara avundsjuka så då är det bara en komplimang även om det är negativa saker de snackar om),
tar i sönder nått(oftast kan man ersätta det, annars har man minnet av det)
eller om man ångrar att man inte har sagt nått till en viss person(förmodligen så tänker inte den personen på det utan det är bara en själv som gör, och varför fortsätta gå och bry sig om nått när man ändå inte kan ändra det förflutna). Så till slut SKIT I DET om det inte är livsviktigt, livet är för kort att bry sig på skitsaker.
