Tankar från förr

Sorterade ut bland papper och skräp häromdagen och stötte då på en liten text jag hade fått ihop:

Jag har varit ifrån min bäste vän, min själsfrände i ett år nu.
Är så svårt att berätta för andra hur jag känner det, bara du som kan förstå. Känns som att jag kommer få fylla mitt hjärta med alla mina bekymmer och sorg och behålla det för all evighet.
Jag kommer inte ihåg när jag grät sist och för vad. Det börjar bli fullt i mitt tankerum och det måste få komma ut snart, men det verkar som att jag har glömt konsten att gråta, för jag har ingen som du i min närhet, nån som kan trycka på de rätta punkterna.
Jag saknar ditt sätt att trösta mig och hur jag fick ligga på din axel. Dina ord som träffade precis där de skulle, dina kyssar som brändes mot mina kinder och läppar.
Minnena av dina händer på min kropp har etsat in sig i mitt hjärta som spricker varje gång jag tänker på dig.

Ingen Shakespeare precis.
Men på den tiden kunde jag på ett eller annat sätt få ut mina tankar och känslor till slut.
När förlorade jag den kunskapen??