Tack och lov för dagdrömmar!
Finns det nått bättre än att få krypa in i sina egna små världar där allt är möjligt. Där finns inga lagar att följa och man kan förflytta sig från det gråa trista Sverige till en obebodd söderhavsö på några sekunder.
När jag gick på högstadiet så var jag i mina drömmars länder konstant, det var det bästa som fanns, speciellt när man satt på en tråkig fysik eller mattelektion och inte fattade ett dugg vad läraren snackade om, medans regnet öste ner utanför fönstret som var öppet för att där skulle bli nytt syre i klassrummet, trots att det var lika kallt inne som ute på grund av det, så man satt och hackade tänderna.
När jag började gymnasiet blev jag lite mer kontaktbar i det verkliga livet, och nu för tiden känns det som att jag är fast i det kalla Sverige.
Det kan bero på att jag började gilla mitt liv när jag började i Växjö, och att jag nu har hittat mig själv och trivs med vad jag har, och vem jag har blivit, vilket i sig är ju en positiv sak. Men ibland saknar man smått sina andra så kallade låtsasliv.
Jag har ju dock inte glömt bort hur man försvinner från jordens yta helt, utan den kunskapen kommer fram när man känner sig lite hängig och nere och man helt enkelt behöver något bättre för att överleva dagen.
Förr var det världsdelen USA som jag oftast reste till och levde bland kändisar och var dyrkad av världen, nu är det de här vyerna jag beger mig till och lever ett mer privat men dock det mest underbara liv:
Förr var det världsdelen USA som jag oftast reste till och levde bland kändisar och var dyrkad av världen, nu är det de här vyerna jag beger mig till och lever ett mer privat men dock det mest underbara liv:



