hur gick detta till!

Den senaste tiden har jag varit allmänt uttråkad, vill att det ska hända något hela tiden annars blir man rastlös. Jag och min sambo är rätt så flitiga med att hitta på saker men nu börjar ideerna ta slut och ju fort man har kommit på nått nytt, så sliter man ut det påhittet och man är tillbaka till ruta ett. En av dessa saker man har tröttnat på är att festa.
Istället för att vara en livlig 22-åring som vill vara uppe och festa tills solen går upp och sen gå direkt till jobbet fortfarande full och med hela livet framför sig, så känner man sig som en sur kärring med 40-årskris som vill gå och lägga sig kl 10 så man kan komma upp kl 7 och ha en lång dag framför sig, det känns som att man har gjort samma sak år ut och år in, man går till samma ställen och ser för varje år att yngre och yngre kommer in.
Man vill och behöver ha något nytt för att komma in i det goa festruset.
Det nya tragiska jag märkte igår var att man känner sig inte påverkad av alkholen de senaste gångerna man festat, men blir bakis som fan dagen efter och 2 dagar framåt.
Som alla märkte var det ju midsommar igår, och det var väldigt trevligt med maten som hör till och de goda jordgubbarna till efterrätt, det blev till och med lite dans runt en väldigt fin midsommarstång. Alla var goa och glada. Det blev några nubbar och man hade till och med startat tidigt på dagen med lite drinkar. Ändå så hade man förmodligen varit på samma humör utan alkoholen och till slut kände man bara en trötthet i kroppen och ville hem och lägga sig så man skulle få lite sömn under natten. Om man hade kört nyktert så hade inte de här dagarnas pina väntat på en. De varar i ungefär 2 och en halv dag och är utformade så här:

Dag 1. Man känner sig lullig, bryr sig inte om så mycket och bara flyter med, den första dagen är rätt så nice, för det är bara att gilla läget och man vet inte vad som händer, man har den goda bakishungern, och allt är så gott att käka, ju fettigare ju godare.

Dag 2. Man känner en trött- och seghet komma in i kroppen, ångesten kommer(oftast för ingen anledning) och man ser allt som ett rent helvete. Man är irreterad på allt och alla, man har fortfarande bakishungern som man inte vill ha kvar för samtidigt så har man ett illamående och det känns som att allt man fick i sig dagen innan ska komma upp. Man känner sig som Michael Douglas i Falling down, liksom att snart smäller det.

Dag 3. Man börjar bli normal igen men känner ändå en trötthet i kroppen och reaktionsförmågan är bra, men det tar ändå nån minut extra att reagera på nått. Framåt eftermiddagen börjar man känna energin komma tillbaka och på kvällen är man så normal man kan bli.

Men för att gå emot det jag nyss skrivit om att alkoholen är onödig för mig just nu, ska jag förmodligen ikväll avnjuta en riktigt god flaska rödvin till en smarrig ostbricka med sambon som ett gammalt par i 35års åldern. Och vem vet, efter den flaskan vin kanske man hittar början av ett nytt äventyr för kvällen/natten så man kan få hopp om att under den uttråkade kärringen finns den livande och glada 22-åringen kvar.

Mys och gos med vännerna...

Den senaste tiden har jag varit på ett riktigt gos och myshumör. Vill bara ligga och kramas, smeka med naglarna på någons armar, nacke, rygg och dra med ens fingrar i dens hår, som tur är så har man vänner som ställer upp. Vi har de flesta kvällar denna veckan kollat på film umgåtts och myst med lite pill på ryggen och kramar.
Jag och sambon har även infört en regel i vår hall, att när man möts i den så måste man ge varandra en kram. Vi gör det dock inte det alltid och man glömmer av det ibland (men jag hoppas på förbättring:)).
Under gymnasietiden så satt vi alltid på lektionerna och pillade på varandras ryggar och jag och min babe låg ofta utsalagna i soffan efter en hård dag av matte, engelska, och bildlektioner o mös.
Saknar den närheten med henne och passar på att mysa extra mycket när jag och min belle träffas nu för tiden.
En kram kan hjälpa så mycket vissa tillfällen, att få känna värmen och en viss trygghet och lugn.
Vill bara säga tack till mina underbara vänner som ställer upp och jag hoppas ni tycker det är lika mysigt.
Vi får inte sluta vara så här kramgoa och fortsätta med våra mysiga filmkvällar, och när sommaren kommer så får vi sitta framför brasan/grillen och värma varandra.
Älskar er och hade inte kunnat få några bättre vänner än er, ni är helt enkelt underbara.

Varför?

Som vi alla vet så är oktober månad den så kallade rosa bandet månaden.
Alla engagerar sig och det går ut stort med reklam överallt och på slutet av månaden så är det en gala för just bröstcancer. Man köper Rosa bandet, som finns nästan i alla affärer, även på pressbyrån där jag jobbar.
Det finns ingen speciell målgrupp som köper bandet har jag märkt och oftast köper folk mer än ett band. Det är hur bra som helst så det är bara att fortsätta på den linjen, man kan inte samla in för mycket pengar till en sådan viktig sak som en sjukdom där ca 7000 personer varje år får diagnosen bröstcancer i sverige, det bara att se till att Rosa bandet försäljningen stiger.
Det jag reagerar på är att nu i maj månad så är det Mustachkampen som är en insamling för prostatacancer, Pressbyrån säljer öven deras mustachpins och om vi inte hade gjort det tror jag inte att jag hade uppmärksammat den kampanjen alls. Gert Fylking och Robert Ashberg har gått ut med det lite i tv, men mer reklam av kampen har jag inte sett och har ingen aning om i fall någon tvkanal ska sända en gala i slutet av månaden i mån att få in ännu mer pengar.
Vem är det då som köper de så kallade mustachpinsen då? Jo män och det är inte som rosa bandet att där är någon som köper det varje dag och flera åt gången.
Varför? Varje år dignatiseras 9000 män i sverige med prostatacancer och är den sorts cancer flest män dör i.
Så varför har man inte gjort mustachkampen lika stor som rosa bandet? Och varför är det bara flest män som engagerar sig i den? när det är nästan lika många kvinnor som män som engarerar sig i rosa bandet.
De flesta kvinnliga kunderna som kommer in märker nästan inte att vi säljer mustachpins.
Fy på oss kvinnor, för även om vi inte drabbas av prostatacancer så är det väldigt viktigt att vi engarerar oss för det. Det finns redan så mycket död och sorg i världen att om vi kan försöka förhindra det så ska vi göra det till 100%.
Så ut och gör Mustachkampen lika stor som Rosa bandet, och när Oktober månad kommer så försök dubbla insamlingen av pengar till Rosa bandet från förra året.

Tankar från förr

Sorterade ut bland papper och skräp häromdagen och stötte då på en liten text jag hade fått ihop:

Jag har varit ifrån min bäste vän, min själsfrände i ett år nu.
Är så svårt att berätta för andra hur jag känner det, bara du som kan förstå. Känns som att jag kommer få fylla mitt hjärta med alla mina bekymmer och sorg och behålla det för all evighet.
Jag kommer inte ihåg när jag grät sist och för vad. Det börjar bli fullt i mitt tankerum och det måste få komma ut snart, men det verkar som att jag har glömt konsten att gråta, för jag har ingen som du i min närhet, nån som kan trycka på de rätta punkterna.
Jag saknar ditt sätt att trösta mig och hur jag fick ligga på din axel. Dina ord som träffade precis där de skulle, dina kyssar som brändes mot mina kinder och läppar.
Minnena av dina händer på min kropp har etsat in sig i mitt hjärta som spricker varje gång jag tänker på dig.

Ingen Shakespeare precis.
Men på den tiden kunde jag på ett eller annat sätt få ut mina tankar och känslor till slut.
När förlorade jag den kunskapen??

good morning sunshine the earth says hello

Som alla förmodligen har märkt så har det blivit några grader värmare ute nu, och att något som kallas för vår har flyttat hit.
Det känns som att det var ett helt år sen man kände solens strålande armar på sin rygg och fåglarnas kvitter på morgnarna. Man vill bara vara ute i den gassande solen från tidig morgon till sen kväll och andas in ljuset som ger en ny energi hela tiden.
Men det bästa med våren är alla dofter man börjar bli påmind om igen, som häromdagen så gick jag förbi en trädgård där de höll på att klippa gräset, det var nära att man stannade till och inhalerade ångerna från nyklippt gräs, men istället så saktade jag in farten och passade på att andas in så många gånger som var möjligt,(personen som klippte gräset kollade lite misstänkt på mig), och i varenda hörn så känner man grillosen sväva förbi en och munnen börjar direkt vattnas efter ett grillspett eller fem.
Alla möjliga blomsorters söta dofter, havets och algernas salta aromer och alla uteserveringas starka lukter för nybetsat trä, listan kan bli lång och för varje år som går hittar man nya underbara dofter som skickar en tillbaka till fantastiska minnen.

Om man inte gör det än så är det nu ett bra tillfälle att ut och börja leva och njuta av livet

Dagdrömmar

Tack och lov för dagdrömmar!

Finns det nått bättre än att få krypa in i sina egna små världar där allt är möjligt. Där finns inga lagar att följa och man kan förflytta sig från det gråa trista Sverige till en obebodd söderhavsö på några sekunder.

När jag gick på högstadiet så var jag i mina drömmars länder konstant, det var det bästa som fanns, speciellt när man satt på en tråkig fysik eller mattelektion och inte fattade ett dugg vad läraren snackade om, medans regnet öste ner utanför fönstret som var öppet för att där skulle bli nytt syre i klassrummet, trots att det var lika kallt inne som ute på grund av det, så man satt och hackade tänderna.

När jag började gymnasiet blev jag lite mer kontaktbar i det verkliga livet, och nu för tiden känns det som att jag är fast i det kalla Sverige.

Det kan bero på att jag började gilla mitt liv när jag började i Växjö, och att jag nu har hittat mig själv och trivs med vad jag har, och vem jag har blivit, vilket i sig är ju en positiv sak. Men ibland saknar man smått sina andra så kallade låtsasliv.

Jag har ju dock inte glömt bort hur man försvinner från jordens yta helt, utan den kunskapen kommer fram när man känner sig lite hängig och nere och man helt enkelt behöver något bättre för att överleva dagen.
Förr var det världsdelen USA som jag oftast reste till och levde bland kändisar och var dyrkad av världen, nu är det de här vyerna jag beger mig till och lever ett mer privat men dock det mest underbara liv:

körlektioner

Det var nu 5 år sen jag hämtade de första papprena för tillstånd att övningsköra, och inte förrän nu är allt fixat så att jag kan börja så smått(snacka om att man är seg på att få saker gjort).
I alla fall så hade jag min första lektion härom veckan. Det var att få bilen att öppna sig:) var faktiskt inte så svårt, man tryckte bara på en knapp och då gick låset upp,
samma sak gällde när man skulle låsa den. Godkänt helt enkelt.
Har dock lite ångest för nästa lektion, ska nämligen få rätt på det där med höger och vänster, kommer att bli tufft, men får öva varje dag fram tills dess:)