Minnen

I Tisdags tog jag ett tillfälligt farväl av min själsfrände, bäste vän och en av de viktigaste personerna i mitt liv. Vet inte vad jag hade gjort utan henne.
För att göra det hela mer svårare för oss att skiljas så pratade vi lite minnen. När jag kom hem fortsatte jag med att tänka på allt vi har gjort tillsammans med tårar i mina ögon.
Från när vi träffades första gången för 6 års sen och en sådan liten grej som dialekten kom emellan, till det stadiet vi är nu.
Vill säga till dig så du verkligen förstår att jag känner och kommer för alltid tycka att våra år tillsammans i växjö var så kallat "the time of my life".
Att man kunde hitta en person som man kan dela allt med och få det att kännas så narturligt,
Vi tog upp alla de gånger vi har skrattat och gråtigt tillsammans.
Alla låtar man hört på och får Växjöfeelings varje gång man hör de nu för tiden. Våra morgonrutiner när du fick varje dag släpa mig upp ur sängen så vi inte kom försent till skolan. Fredagarna när det var gracedags och vi fick köpa cider på konsum, bakislördagarna när vi endast gick ut för att skaffa oss provianter från videomix och sen ligga inne hela dagen med pill o mys i soffan med Stockholm live på tvn och snacket om kvällen innan, och sen må illa tillsammans för att man har moffat i sig en hel påse videomixgodis och skratta för att man kände att lukterna från en veckas smuttsig disk, osen av vattenpipa och ångerna från jägern inte gjorde det bättre men vi helt enkelt inte pallade ta itu med det förrän på söndagen som oftast blev den behövliga städdagen.
När vi var uppe hos Olle och flamsade bland alla hyvel och sågmaskiner och spånade ner oss på våra kläder, biljarden i skolan när vi inte orkade plugga för tillfället, när vi satt i vårt lilla krypin vid datorerna och var inne på helt andra sidor än vad man får under lektionstid.
Onsdagskareoken på Sports, och när vi följde upp med våra vakra stämmor nere i Bulgarien.
Buggen som gjorde att alla boysen blev avis runt om oss, och våra poser som dök upp på alla foton vi var tillsammans på.
Skidsemester i det svenska fjället där vi "inte är från stockholm vi" och London där vi hittade gayklubben där vi kunde säga att "här trivs vi" och primark där det blev lite shopping med stort S.
Kan inte välja vilket tillfälle som har varit bäst, utan bara det har varit med du så spelar det ingen roll vad som händer.
Du finns alltid i mitt hjärta och ska försöka komma upp och hålla koll så att du inte berättar din hemlighet för någon norrman, sen ska jag ju själv ha lite äventyr för mig.
Men efter det hoppas jag att det blir vi igen och jag lär följa dig vart du nu än hamnar(har det skriftligt nu också) med dina studier så att vi kan påbörja nya äventyr med smurfy and sharky.
http://www.youtube.com/watch?v=Wl3CGQP1gFQ
http://www.youtube.com/watch?v=iNKmHvI1s8o&feature=related
Det finns så många låtar där man tänker på dig, men de här är de som känns som mest hos mig.

Aqua is back

Som ni kan läsa här lite nedan så var man ju precis iväg och gjorde köpenhamn osäkert.
På hotellet hade vi alltid musikkanalen i bakgrunden som underhöll oss på våra 2mansförfester.
Där var 2 låtar som dök upp titt som tätt.
Den första var en dansk låt som alltid kommer förknippas med upptäcksfärden i danmark 2009.
Den andra var Aquas nya låt, och efter man har hört den nu några gånger så får jag ju säga att den inte är så dålig, har riktigt etsat sig fast och ligger just nu på ens spellista på youtube.
http://www.youtube.com/watch?v=kw5s3CB_1pE länken till Aquas nya
http://www.youtube.com/watch?v=SHuWj6ycquQ länken till den danska låten som även spelas rätt så flitigt här i hemmet.

Onjutbar framtid

Jag är i chock!
Kollade precis på ett program på tv om generande sjukdommar.
Där var en patient som fick diagnosen blåskatarr, det betyder att du får sveda när man kissar, behov av att kissa ofta, illamående och lite ont i nedre delen av magen. Hon hade haft det från och tillbaka i 5 år och det hade gått så långt att hon hade blod i urinet.
Man kunde bota det med pencilin, men det var inte 100% borta utan det kunde komma tillbaka och blossa upp på nytt.
För att undvika att åka på det igen så skulle man låta bli vissa saker.
Dessa saker var the, kaffe, alkohol, choklad och sex.
Jag satt som förstenad med öppen mun och när det mesta av chocken hade lämnat mig, så hade jag en sambo att lätta min upprördhet för och hon reagerade precis som mig.
Vad mer i livet finns det då att leva för?
när man inte får njuta av de bästa och gudomliga tingen som finns här i världen.
Snacka om onjutbar framtid.

Att se livet från den danska sidan

I och med alla resebolag bestämde sig att höja priserna på de så kallade sista minutenresorna så bestämde jag o sambon oss för att slopa sol o bad en vecka i Grekland till en weekend i Köpenhamn.
Det var ett bra beslut, för det var underbart att få se livet lite från den danska sidan.
Vi åkte i torsdags morgon och kom hem idag helt utslagna men dock så rastlösa efter att ha haft aktiviteter i ett.
för att försöka få en lång historia kort så ska jag försöka rabbla upp allt vi har hunnit med i köpenhamn på 70 timmar:
Gå en lång omväg för att komma till hotellet, undrat vart vi har hamnat för efter en halvtimme hade vi redan sett en man stå sovandes mitt på trotoaren, en person ta herorin mitt på öppen gata och så klart horor som hade sitt kvarter precis utanför vårt hotell.
Sett de exotiska djuren och trängas med alla barnfamiljer på Zoo, kränga glass i massor,lärt oss ströget som sin egen bakficka, provat på hur man festar på den danska sidan, träffat på allt möjligt folk, haft slottsvandring, granskat tavlor från band annat Rembrandt, Munch, Picasso och Rubens,(de fick godkänt). High fivat HC Andersen, gått 80 meter upp i luften som innebar 400 trappsteg x 2 i och med man skulle ner igen. Värvat ner i Cristiania, åkt carusell på Tivoli, haft happy hour med drinkar på Hard Rock cafe, druckit Mojito, Strawberry daquri, Irish coffee, Alabama slammer, hinkat i sig en årsförbrukning av öl och cider, fått testa på den äckligaste ölen någonsin, käkat godsaker från conditori, känna på pulsen i nyhavn, smakat ett av det godaste kaffet på utesevering, hivat i sig frukostbuffe.

Och framför allt har vi på dagarna gått, gått,gått och på nätterna dansat så att fötterna skricker, bönar och ber efter att få åka på semester.
Trots allt detta, tro det eller ej så har vi hunnit sova lite med.

En mer ingående historia om vårt äventyr lär ni hitta på sambons blogg http://wixan.blogg.se/ inom en snar framtid.

Vill redan tillbaka och göra om det, plus lite till.
Fick lite foton på det hela också:

hur gick detta till!

Den senaste tiden har jag varit allmänt uttråkad, vill att det ska hända något hela tiden annars blir man rastlös. Jag och min sambo är rätt så flitiga med att hitta på saker men nu börjar ideerna ta slut och ju fort man har kommit på nått nytt, så sliter man ut det påhittet och man är tillbaka till ruta ett. En av dessa saker man har tröttnat på är att festa.
Istället för att vara en livlig 22-åring som vill vara uppe och festa tills solen går upp och sen gå direkt till jobbet fortfarande full och med hela livet framför sig, så känner man sig som en sur kärring med 40-årskris som vill gå och lägga sig kl 10 så man kan komma upp kl 7 och ha en lång dag framför sig, det känns som att man har gjort samma sak år ut och år in, man går till samma ställen och ser för varje år att yngre och yngre kommer in.
Man vill och behöver ha något nytt för att komma in i det goa festruset.
Det nya tragiska jag märkte igår var att man känner sig inte påverkad av alkholen de senaste gångerna man festat, men blir bakis som fan dagen efter och 2 dagar framåt.
Som alla märkte var det ju midsommar igår, och det var väldigt trevligt med maten som hör till och de goda jordgubbarna till efterrätt, det blev till och med lite dans runt en väldigt fin midsommarstång. Alla var goa och glada. Det blev några nubbar och man hade till och med startat tidigt på dagen med lite drinkar. Ändå så hade man förmodligen varit på samma humör utan alkoholen och till slut kände man bara en trötthet i kroppen och ville hem och lägga sig så man skulle få lite sömn under natten. Om man hade kört nyktert så hade inte de här dagarnas pina väntat på en. De varar i ungefär 2 och en halv dag och är utformade så här:

Dag 1. Man känner sig lullig, bryr sig inte om så mycket och bara flyter med, den första dagen är rätt så nice, för det är bara att gilla läget och man vet inte vad som händer, man har den goda bakishungern, och allt är så gott att käka, ju fettigare ju godare.

Dag 2. Man känner en trött- och seghet komma in i kroppen, ångesten kommer(oftast för ingen anledning) och man ser allt som ett rent helvete. Man är irreterad på allt och alla, man har fortfarande bakishungern som man inte vill ha kvar för samtidigt så har man ett illamående och det känns som att allt man fick i sig dagen innan ska komma upp. Man känner sig som Michael Douglas i Falling down, liksom att snart smäller det.

Dag 3. Man börjar bli normal igen men känner ändå en trötthet i kroppen och reaktionsförmågan är bra, men det tar ändå nån minut extra att reagera på nått. Framåt eftermiddagen börjar man känna energin komma tillbaka och på kvällen är man så normal man kan bli.

Men för att gå emot det jag nyss skrivit om att alkoholen är onödig för mig just nu, ska jag förmodligen ikväll avnjuta en riktigt god flaska rödvin till en smarrig ostbricka med sambon som ett gammalt par i 35års åldern. Och vem vet, efter den flaskan vin kanske man hittar början av ett nytt äventyr för kvällen/natten så man kan få hopp om att under den uttråkade kärringen finns den livande och glada 22-åringen kvar.

Mys och gos med vännerna...

Den senaste tiden har jag varit på ett riktigt gos och myshumör. Vill bara ligga och kramas, smeka med naglarna på någons armar, nacke, rygg och dra med ens fingrar i dens hår, som tur är så har man vänner som ställer upp. Vi har de flesta kvällar denna veckan kollat på film umgåtts och myst med lite pill på ryggen och kramar.
Jag och sambon har även infört en regel i vår hall, att när man möts i den så måste man ge varandra en kram. Vi gör det dock inte det alltid och man glömmer av det ibland (men jag hoppas på förbättring:)).
Under gymnasietiden så satt vi alltid på lektionerna och pillade på varandras ryggar och jag och min babe låg ofta utsalagna i soffan efter en hård dag av matte, engelska, och bildlektioner o mös.
Saknar den närheten med henne och passar på att mysa extra mycket när jag och min belle träffas nu för tiden.
En kram kan hjälpa så mycket vissa tillfällen, att få känna värmen och en viss trygghet och lugn.
Vill bara säga tack till mina underbara vänner som ställer upp och jag hoppas ni tycker det är lika mysigt.
Vi får inte sluta vara så här kramgoa och fortsätta med våra mysiga filmkvällar, och när sommaren kommer så får vi sitta framför brasan/grillen och värma varandra.
Älskar er och hade inte kunnat få några bättre vänner än er, ni är helt enkelt underbara.

Varför?

Som vi alla vet så är oktober månad den så kallade rosa bandet månaden.
Alla engagerar sig och det går ut stort med reklam överallt och på slutet av månaden så är det en gala för just bröstcancer. Man köper Rosa bandet, som finns nästan i alla affärer, även på pressbyrån där jag jobbar.
Det finns ingen speciell målgrupp som köper bandet har jag märkt och oftast köper folk mer än ett band. Det är hur bra som helst så det är bara att fortsätta på den linjen, man kan inte samla in för mycket pengar till en sådan viktig sak som en sjukdom där ca 7000 personer varje år får diagnosen bröstcancer i sverige, det bara att se till att Rosa bandet försäljningen stiger.
Det jag reagerar på är att nu i maj månad så är det Mustachkampen som är en insamling för prostatacancer, Pressbyrån säljer öven deras mustachpins och om vi inte hade gjort det tror jag inte att jag hade uppmärksammat den kampanjen alls. Gert Fylking och Robert Ashberg har gått ut med det lite i tv, men mer reklam av kampen har jag inte sett och har ingen aning om i fall någon tvkanal ska sända en gala i slutet av månaden i mån att få in ännu mer pengar.
Vem är det då som köper de så kallade mustachpinsen då? Jo män och det är inte som rosa bandet att där är någon som köper det varje dag och flera åt gången.
Varför? Varje år dignatiseras 9000 män i sverige med prostatacancer och är den sorts cancer flest män dör i.
Så varför har man inte gjort mustachkampen lika stor som rosa bandet? Och varför är det bara flest män som engagerar sig i den? när det är nästan lika många kvinnor som män som engarerar sig i rosa bandet.
De flesta kvinnliga kunderna som kommer in märker nästan inte att vi säljer mustachpins.
Fy på oss kvinnor, för även om vi inte drabbas av prostatacancer så är det väldigt viktigt att vi engarerar oss för det. Det finns redan så mycket död och sorg i världen att om vi kan försöka förhindra det så ska vi göra det till 100%.
Så ut och gör Mustachkampen lika stor som Rosa bandet, och när Oktober månad kommer så försök dubbla insamlingen av pengar till Rosa bandet från förra året.